artisteri

Låt de regnade tårarna regna ner på mig inatt, jag tror jag hittar på låtsashistorier, det är okej. Tick tack, stoppa klockan, fiktion är min grej. Min attityd är alltid jag och min och mig. 

Jag är så smart jag är så smart jag är så smart, tills min paranoida hjärna spelar in och jag anklagar honom att göra alla de värsta sakerna som jag gör bäst. Det är komiskt hur jag gör så allt skiter sig, hur han fick mig i denna jävla röran.

Lögnare, lögnare, lögnare, lögnare. Lögner, alibin, lögner och fler alibin. Från sanningen kan jag erkänna att jag är mer än blyg. Är det inte så att i dessa tider vi lever gör alla det redan, så varför kan inte jag göra det också?

Jag kontrollerar nattens främlingar och alla de efterstläntrare jag har kysst. Träningsplanen skär igenom, perfekt utförda genomskärningar. Och jag missar nästan, det hela handlar om att bli förbannad med örnögon. Och en uppriktig botten på min lista. Vad är historien om morgonens ära? Jag känner mig så låg och värdelös

Så det är nu de utstötta vecklar ut sig och sanningen blir berättad. Ett moln har samlat sig över mitt huvud och nu vet jag. Otrohet och min gode vän ecstasy funkar inte, det gör dig värre. Jag känner mig så skyldig över de saker jag sa till min mamma när jag var tio år gammal. Jag känner mig så skyldig över vilken gammal skit som helst. Och nu tänker jag att han knullar varenda brud han tittar på. Det är så. Det är så. Det är så. Slutet skulle alltid komma och nu är det här.

Så detta är den stora finalen. Crescendot av döden. Detta är det lyckliga slutet. Då den elaka killen åker ner och dör. Detta är slutet. Med mig på mina knän, undrande varför? Av hela mitt hjärta, hoppas att få dö. Det är min egna otrohet som gör att jag gråter